Jävla skit III

Jaha... nu har vi checkat ut från Bellagio och fått tillbaka alla våra grejor. Inget luktade rök, inget var vått. Attan! Det bästa hade varit om det luktade lite rök eller var lite fuktigt, så vi kunde få kosing och behålla grejorna. Nu är vi på McCarran airport och väntar på vårt plan till washington D.C. eftersom vårt vanliga plan blivit försenat av den här bibelsidetunna dimman som hänger här utanför. Force Majeure? Mer som Force de Souris, men de kan inte flyga i det av någon anledning. Fegisar. Så nu ska vi åka till Washington D.C., ingen av oss orkar dra tillbaka till stan för vi är rätt så trötta på Las Vegas nu, och så ska vi idla bort hela dagen imorgon i rikets första stad. Enda goda nyheterna är att flighten är direkt till köpenhamn, så vi slipper iallafall byta. Men vi är inte hemma i örebro förrän tisdag.

Förresten, tänk er följande scenario;
Vår hjälte tittar sig om med fokuserad, dock hetsig blick i hotellrummet. På dörren bankar onda lakejer, beväpnade med bössor och onda blickar! Han ser sig om efter flyktvägar, dörren håller ine för många slag till från gossarna utanför. Fönstret! Han springer fram och öppnar, men utanför surrar beväpnade helikoptrar, på gatan skäller hundar och det är många, många våningar ned till den skoningslöst hårda asfalten där nedanför. Men! Det finns ju en list att stå på! Prekärt smal, men kraftigt tilltagen med barocka mönster på undersidan. Perfekt! Vår hjälte klänger ut genom fönstret just samtidigt som dörren splittras till kaffeved av lakejerna som hittat en murbräcka i någons bröstficka. Det är inte långt till nästa fönster, och därinne vajar gardinerna som enda ledtråd till vart vår hjälte tog vägen! Då.
Knäx.
Vår hjälte faller skrikande ned till marken och mosas till kalops mot trotoaren, eftersom sagda avsats är belägen i Las Vegas, och därför är gjord av frigolit.
Titta på bilderna från branden vid Monte Carlo, om ni kan hitta dem på internet. Där ser ni tydligt hur de fina stenavsatserna har -smält- undan och trillat ned på gatan. Det är för att de är av frigolit. Träsniderierna i taket på Bellagio? Frigolit. Kanske gips. Gjutjärnsänglarna i entrén till Wynn? Frigolit.
Tar udden av det hela ganska rejält när man vet om det, för då kan man inte sluta tänka på det.

Kollade på barnprogram på tv igår, på the christian network. That's some scary stuff!

En annan sak som jag retar mig på och som ska bli skönt att komma ifrån är att bli så särbehandlad. Jag och Marie får märkbart sämre service för att vi har långt respektive kort hår och inte ser ut som alla andra med pikétröja och illasittande jeans. Folk stirrar oförskämt, och detta när jag står bredvid någon koreansk dvärg som rymt från cowboyskolan med deras största hatt samt Elmo med hockeyfrillan och de hundra extra kilona.

Det, och rasismen. På Bellagio är gästerna vita och personalen bruna. På Monte Carlo likadant. På IHOP är några av gästerna mexikaner, men där kan personalen inte ens engelska. Macdonalds? Vita gäster, brun personal. På gatan? Vita fotgängare, bruna gatuförsäljare. Taxi? Vita passagerare, bruna förare. Det är alltså ingen liten tendens som man kommer att tänka på efter ett tag, utan det genomsyrar verkligen hela det här samhället.

Avslutningsvis så vill jag bara påpeka att CNN's nyhetsbevakning av de amerikanska primärvalen sponsras avv americaspower.org. Deras slogan?
Clean Coal - the way of the future.

När jag kommer hem ska vi dricka sprit och bränna flaggor.