Jaha... nu har vi checkat ut från Bellagio och fått tillbaka alla våra grejor. Inget luktade rök, inget var vått. Attan! Det bästa hade varit om det luktade lite rök eller var lite fuktigt, så vi kunde få kosing och behålla grejorna. Nu är vi på McCarran airport och väntar på vårt plan till washington D.C. eftersom vårt vanliga plan blivit försenat av den här bibelsidetunna dimman som hänger här utanför. Force Majeure? Mer som Force de Souris, men de kan inte flyga i det av någon anledning. Fegisar. Så nu ska vi åka till Washington D.C., ingen av oss orkar dra tillbaka till stan för vi är rätt så trötta på Las Vegas nu, och så ska vi idla bort hela dagen imorgon i rikets första stad. Enda goda nyheterna är att flighten är direkt till köpenhamn, så vi slipper iallafall byta. Men vi är inte hemma i örebro förrän tisdag.
Förresten, tänk er följande scenario;
Vår hjälte tittar sig om med fokuserad, dock hetsig blick i hotellrummet. På dörren bankar onda lakejer, beväpnade med bössor och onda blickar! Han ser sig om efter flyktvägar, dörren håller ine för många slag till från gossarna utanför. Fönstret! Han springer fram och öppnar, men utanför surrar beväpnade helikoptrar, på gatan skäller hundar och det är många, många våningar ned till den skoningslöst hårda asfalten där nedanför. Men! Det finns ju en list att stå på! Prekärt smal, men kraftigt tilltagen med barocka mönster på undersidan. Perfekt! Vår hjälte klänger ut genom fönstret just samtidigt som dörren splittras till kaffeved av lakejerna som hittat en murbräcka i någons bröstficka. Det är inte långt till nästa fönster, och därinne vajar gardinerna som enda ledtråd till vart vår hjälte tog vägen! Då.
Knäx.
Vår hjälte faller skrikande ned till marken och mosas till kalops mot trotoaren, eftersom sagda avsats är belägen i Las Vegas, och därför är gjord av frigolit.
Titta på bilderna från branden vid Monte Carlo, om ni kan hitta dem på internet. Där ser ni tydligt hur de fina stenavsatserna har -smält- undan och trillat ned på gatan. Det är för att de är av frigolit. Träsniderierna i taket på Bellagio? Frigolit. Kanske gips. Gjutjärnsänglarna i entrén till Wynn? Frigolit.
Tar udden av det hela ganska rejält när man vet om det, för då kan man inte sluta tänka på det.
Kollade på barnprogram på tv igår, på the christian network. That's some scary stuff!
En annan sak som jag retar mig på och som ska bli skönt att komma ifrån är att bli så särbehandlad. Jag och Marie får märkbart sämre service för att vi har långt respektive kort hår och inte ser ut som alla andra med pikétröja och illasittande jeans. Folk stirrar oförskämt, och detta när jag står bredvid någon koreansk dvärg som rymt från cowboyskolan med deras största hatt samt Elmo med hockeyfrillan och de hundra extra kilona.
Det, och rasismen. På Bellagio är gästerna vita och personalen bruna. På Monte Carlo likadant. På IHOP är några av gästerna mexikaner, men där kan personalen inte ens engelska. Macdonalds? Vita gäster, brun personal. På gatan? Vita fotgängare, bruna gatuförsäljare. Taxi? Vita passagerare, bruna förare. Det är alltså ingen liten tendens som man kommer att tänka på efter ett tag, utan det genomsyrar verkligen hela det här samhället.
Avslutningsvis så vill jag bara påpeka att CNN's nyhetsbevakning av de amerikanska primärvalen sponsras avv americaspower.org. Deras slogan?
Clean Coal - the way of the future.
När jag kommer hem ska vi dricka sprit och bränna flaggor.
söndag 27 januari 2008
fredag 25 januari 2008
Fire, fire, fire
Ok, this is gonna be in english since this computer, borrowed from the nice folks at the Bellagio where were staying now, doesn't have a swedish keyboard.
So we're out taking a walk, looking at the Paris hotel which is made up to look just like paris (it looks like paris the same way crisps look like potatoes - flatter, more colorless but definitely the same shape if you hold it up to the sun), when we get a phone call from dad.
Hello?
Are you at the hotel?
Nah.
Great, 'cause its on fire. Can you go get Zofia?
So we go over there, speculating what happened, how much of it is on fire and such... dad told us it was the top three floors, but he's not really the premium source of information. When we get there, we see a huge billowing black cloud of judgment day smoke, fire jetting out the windows (we later found out it was actually just the windowframes that were burning, but it looked scary), helicopters, paramedics, cops closing off the Strip and megaphones going "Stay out of the street, go inside" over and over in a monotonous, warzone-like way. That got the adrenaline going, i'll tell ya that much! The top three floors were on fire at that point, and it later spread down to the top four floors... which is where we were staying. As far as we could tell from the ground, our corridor wasn't in the fire, but we do believe that all our stuff has been smoked to a fine hickory finish, and probably the sprinkler system went off and has as of now turned all our stuff into moldy, cooked mush. One such smoked, cooked item would be my new leather Jacket. Holy burnt leathery bacon, batman! Also my new three-piece suit. And all the stuff i've bought here. Like my new harley sweater, and a book. Okay, i'm just whining now, let's move on.
So after a bit of a hassle, we got relocated to the Bellagio ("Would you like the Bellagio or Treasure Island?" he asked us... is that even a question?) where our stay is complementary except for the minibar. And wow! The room is huuuuuuuge, the drapes are electronically controlled from the walls, the lighting is nice, the bathroom has a shower AND a bathtub instead of the two-in-one we had at the monte carlo, and they've set up a "crisis center" (americans, huh?) where they furnish us with food, they let us borrow these computers and if we go out shopping for underwear, deodorant, toothbrushes and stuff like that we just keep the receipt and they're gonna reimburse us. That's classy, that's taking responsibility. What would you get in sweden? "Talk to your insurance company, we don't pay unless the fire was started by renegade groundhogs with flamethrowers and you should keep extra toothpaste in your shoes just in case anyways". They're also going to reimburse us in full, they claim, but i don't know.
What else? Had breakfast at ihop. Took a walk in the wrong neighbourhood.
My only regret is that i wasn't in the casino and swope (past tense of "swipe", possibly it could be "swupt") ten million dollars in chips. We'll see when we get home.
If we get home. Woooooo...
So we're out taking a walk, looking at the Paris hotel which is made up to look just like paris (it looks like paris the same way crisps look like potatoes - flatter, more colorless but definitely the same shape if you hold it up to the sun), when we get a phone call from dad.
Hello?
Are you at the hotel?
Nah.
Great, 'cause its on fire. Can you go get Zofia?
So we go over there, speculating what happened, how much of it is on fire and such... dad told us it was the top three floors, but he's not really the premium source of information. When we get there, we see a huge billowing black cloud of judgment day smoke, fire jetting out the windows (we later found out it was actually just the windowframes that were burning, but it looked scary), helicopters, paramedics, cops closing off the Strip and megaphones going "Stay out of the street, go inside" over and over in a monotonous, warzone-like way. That got the adrenaline going, i'll tell ya that much! The top three floors were on fire at that point, and it later spread down to the top four floors... which is where we were staying. As far as we could tell from the ground, our corridor wasn't in the fire, but we do believe that all our stuff has been smoked to a fine hickory finish, and probably the sprinkler system went off and has as of now turned all our stuff into moldy, cooked mush. One such smoked, cooked item would be my new leather Jacket. Holy burnt leathery bacon, batman! Also my new three-piece suit. And all the stuff i've bought here. Like my new harley sweater, and a book. Okay, i'm just whining now, let's move on.
So after a bit of a hassle, we got relocated to the Bellagio ("Would you like the Bellagio or Treasure Island?" he asked us... is that even a question?) where our stay is complementary except for the minibar. And wow! The room is huuuuuuuge, the drapes are electronically controlled from the walls, the lighting is nice, the bathroom has a shower AND a bathtub instead of the two-in-one we had at the monte carlo, and they've set up a "crisis center" (americans, huh?) where they furnish us with food, they let us borrow these computers and if we go out shopping for underwear, deodorant, toothbrushes and stuff like that we just keep the receipt and they're gonna reimburse us. That's classy, that's taking responsibility. What would you get in sweden? "Talk to your insurance company, we don't pay unless the fire was started by renegade groundhogs with flamethrowers and you should keep extra toothpaste in your shoes just in case anyways". They're also going to reimburse us in full, they claim, but i don't know.
What else? Had breakfast at ihop. Took a walk in the wrong neighbourhood.
My only regret is that i wasn't in the casino and swope (past tense of "swipe", possibly it could be "swupt") ten million dollars in chips. We'll see when we get home.
If we get home. Woooooo...
torsdag 24 januari 2008
Zoot Suit Riot
Okej, så sen åkte vi till the Voodoo Lounge, som ligger på 51:a våningen på Rio. Man kommer dit i en glashiss, utsikten är rätt awesome och man måste tryckutjämna flera gånger på vägen upp för att det är så högt! Väl där är det två våningar med UV-voodoo-tema, buffé med räkor och potatismos och grejor (som jag inte åt av), och en balkong med u-t-s-i-k-t! Hela Vegas ser man, och så var det natt och sådär och en riktigt fet gul ekvatormåne hängde som ett ont varigt öga över hela scenen, inramat av blåaktiga moln. Det regnade faktiskt lite på kvällen, men det var senare. Fri bar och buffé var det, eftersom det var invitation only.
Så precis när jag och Marie börjar känna oss färdiga för bingen vid niotiden så börjar Charlie från Nox-crete att snacka om att han ska åka till en riktigt sjabbig karaoke-bar, för att det är hans födelsedag. I något ögonblick av klaritud så frågade jag helt enkelt "Mind if we tag along?", och det gjorde vi. Det var så himla schysst! Rökigt, trångt, budweiser, billigt, skinnsoffor, och några helt otroliga gossar och töser vid micken! Alltså verkligen riktigt idiotduktiga! Jag hade ju fått i mig några, och gick upp på scenen och rev av Zoot Suit Riot med Cherry Poppin' Daddies, till allmänt jubel och stort ståhej! Sedan blev det massor med mer öl tills tretiden då Charlie inte höll längre, och vi åkte taxi tillbaka till Monte Carlo och tryckte i oss feta amerikanska bugare som var skitgoda. Allt detta på Nox-cretes bekostnad, riktigt hyggligt! Så jag kom i säng vid halv fyra, nu är klockan åtta och jag måste åka till mässan och dammsuga montern.
Jag har köpt Jackan, också, det glömde jag ju skriva! Det är riktigt härligt, men den är för varm att ha på sig här ens på natten så den ligger mest över en stol och ser gorgeous ut. Idag blir det nog hajarna på Mandalay trots allt, samt the Stratosphere om någon går med mig.
Det går alltså gratisbussar överallt i den här byn, från varje hotell till varje annat hotell i princip. Bara att kliva på och chilla tills man är framme, och det behövs! Med dricks till taxichaufförerna blir det dyrt i längden att åka taxi, och jag har knallat ned mina ben så jag är en decimeter eller så kortare. Jag knyter bara fast skorna på mina blodiga stumpar.
Avslutningsvis, en vits från en fruktansvärt uppmärksamhetskåt man som heter Larry, har Tom Selleck-mustasch och en röst som Paul Anka;
"Did you hear about the gay midget?"
"He just came out of the cupboard"
Och så en från Charlies kompis som var med igår;
"Bill Clinton came back from a visit with the new prime minister of china, and he steps off of Air Force One with a pot bellied pig under each arm. Of course, nobody knew why he had those, so when asked he replied "I got one for Hillary and one for Chelsea", and a lot of people thought that was really a good deal..."
Så kul hade vi igår!
Så precis när jag och Marie börjar känna oss färdiga för bingen vid niotiden så börjar Charlie från Nox-crete att snacka om att han ska åka till en riktigt sjabbig karaoke-bar, för att det är hans födelsedag. I något ögonblick av klaritud så frågade jag helt enkelt "Mind if we tag along?", och det gjorde vi. Det var så himla schysst! Rökigt, trångt, budweiser, billigt, skinnsoffor, och några helt otroliga gossar och töser vid micken! Alltså verkligen riktigt idiotduktiga! Jag hade ju fått i mig några, och gick upp på scenen och rev av Zoot Suit Riot med Cherry Poppin' Daddies, till allmänt jubel och stort ståhej! Sedan blev det massor med mer öl tills tretiden då Charlie inte höll längre, och vi åkte taxi tillbaka till Monte Carlo och tryckte i oss feta amerikanska bugare som var skitgoda. Allt detta på Nox-cretes bekostnad, riktigt hyggligt! Så jag kom i säng vid halv fyra, nu är klockan åtta och jag måste åka till mässan och dammsuga montern.
Jag har köpt Jackan, också, det glömde jag ju skriva! Det är riktigt härligt, men den är för varm att ha på sig här ens på natten så den ligger mest över en stol och ser gorgeous ut. Idag blir det nog hajarna på Mandalay trots allt, samt the Stratosphere om någon går med mig.
Det går alltså gratisbussar överallt i den här byn, från varje hotell till varje annat hotell i princip. Bara att kliva på och chilla tills man är framme, och det behövs! Med dricks till taxichaufförerna blir det dyrt i längden att åka taxi, och jag har knallat ned mina ben så jag är en decimeter eller så kortare. Jag knyter bara fast skorna på mina blodiga stumpar.
Avslutningsvis, en vits från en fruktansvärt uppmärksamhetskåt man som heter Larry, har Tom Selleck-mustasch och en röst som Paul Anka;
"Did you hear about the gay midget?"
"He just came out of the cupboard"
Och så en från Charlies kompis som var med igår;
"Bill Clinton came back from a visit with the new prime minister of china, and he steps off of Air Force One with a pot bellied pig under each arm. Of course, nobody knew why he had those, so when asked he replied "I got one for Hillary and one for Chelsea", and a lot of people thought that was really a good deal..."
Så kul hade vi igår!
onsdag 23 januari 2008
En dag till
Ja... det har så att säga inte hänt så mycket idag. Jag gick på mässan, och upptäckte att de inte lottar ut Shelby GT'n, utan bara använder den för att dra uppmärksamhet till att de lottar ut en GPS. Skabbigt! Vi har ätit Tex-Mex och druckit lite drink, jag tog en öl och nu ska jag snart sova lite för ikväll så bjuder Nox-crete-gossarna på The Voodoo Lounge på Rio. Två våningars bar, alla drinkar och hors d'ouvres gratis för mig och Marie. Yumma! Jag var otrevlig med vilje för första gången på hela resan... det var en sån där gratisbusschaufför som tyckte att jag var väldigt dum och utländsk och sådär, och jag levererade den inte alls kärringaktiga kommentaren "For someone to be as rude as you, their life must really suck ass..."
Såg en Viper. Annars, inget nytt. Imorgon tänkte jag åka the Stratosphere-grejorna. Jag orkar nog inte idag.
Såg en Viper. Annars, inget nytt. Imorgon tänkte jag åka the Stratosphere-grejorna. Jag orkar nog inte idag.
tisdag 22 januari 2008
Hell bent for leather
Hej svejs, vänner! Nu är jag tillbaka från en dags strosande. Jag gick aldrig på mässan, för pappa var så störig på vägen dit, och medan jag och Marie promenerade runt på the strip så tappade jag mitt passerkort till mässan. Det är lugnt, det kostar bara... ja fy fan.
Vi gick först till Wynn, som är tydligt marknadsfört mot européer - det är lite tystare, lite diskretare och luktar lite fräschare och det uppskattar man liksom instinktivt. Därför är det naturligt att jag och Marie valde att prova att spela lite på casinot där. Vi spelade slots i fem sekunder var och kom fram till att det är ett skitspel, oavsett inkarnation. Åt helvete med dom, helt enkelt. Så gick vi och handlade på en mall, jag köpte inget men Marie köpte någon sorts nageljox. Där hittade jag en till oxygen bar! Ett till ställe där man kan snorta i sig syre, alltså! Helt märkligt. Skorna är billiga som attan härborta, men nu när jag ska köpa Jackan (notera fullt medveten stor bokstav) så får jag faktiskt börja se över mina utgifter. Vilket för mig till nästa paragraf. Den är så dum så den kan få en titel.
Kapitel 3 (I vilket Jakob ser över sina utgifter)
_________________________________________________________
En kille på gatan (bland tusenden och åter tusenden som gör samma sak) delade ut gratisbiljetter på lite barer till oss, och frågade om dricks.
"Hur mycket?"
"40 dollar, kanske"
Och jag GAV honom 37 jävla dollares för KUPONGER! Jag hade solen i ögonen, det är min enda förklaring. De där jävlarna är gratis, man kan få dem hur lätt som helst av vem som helst, nävar och åter nävar med kuponger, buntar och åter buntar, jag kan komma hem med en container med sådana där kuponger utan problem, mina fickor vällde redan över med de helvetes små pappbitarna, de väller fortfarande över med de små jävla pappbitarna men nu har jag fyra stycken till, till ställen jag inte ens ska GÅ PÅ! Och jag gav honom 200 spänn för dem! Solen. I. Ögonen.
Vi åkte iallafall bergochdalbanan på NY, NY också, och den här gången fick jag alltså med mig kärringen upp på berget! Det var kul, vi köpte en jättebra bild av det. Så såg vi en till Gallardo, och gick in på caesar's palace vilket var väldarns flådigt! Vi orkade dock bara in på lobbyn till shoppingdelen.
Det är lite kul hur folk upplever vädret väldigt olika här. Jag, Marie och några andra som kommer från mer kylslagna delar av världen har tröjor och jackor på oss, medans residenterna och folk från SoCal, Texas och så vidare byltar på sig med skidhandskar, balaclavas (sant!) och dunjackor. Mitt i solen, vi har 14-16 grader och solsken!
Det blir ingen casinobeskrivning idag (ledsen Bimpa), för jag är trött i fingrarna. Nu ska jag sova en skvätt, sen ska jag gå och köpa den.
Jackan.
Vi gick först till Wynn, som är tydligt marknadsfört mot européer - det är lite tystare, lite diskretare och luktar lite fräschare och det uppskattar man liksom instinktivt. Därför är det naturligt att jag och Marie valde att prova att spela lite på casinot där. Vi spelade slots i fem sekunder var och kom fram till att det är ett skitspel, oavsett inkarnation. Åt helvete med dom, helt enkelt. Så gick vi och handlade på en mall, jag köpte inget men Marie köpte någon sorts nageljox. Där hittade jag en till oxygen bar! Ett till ställe där man kan snorta i sig syre, alltså! Helt märkligt. Skorna är billiga som attan härborta, men nu när jag ska köpa Jackan (notera fullt medveten stor bokstav) så får jag faktiskt börja se över mina utgifter. Vilket för mig till nästa paragraf. Den är så dum så den kan få en titel.
Kapitel 3 (I vilket Jakob ser över sina utgifter)
_________________________________________________________
En kille på gatan (bland tusenden och åter tusenden som gör samma sak) delade ut gratisbiljetter på lite barer till oss, och frågade om dricks.
"Hur mycket?"
"40 dollar, kanske"
Och jag GAV honom 37 jävla dollares för KUPONGER! Jag hade solen i ögonen, det är min enda förklaring. De där jävlarna är gratis, man kan få dem hur lätt som helst av vem som helst, nävar och åter nävar med kuponger, buntar och åter buntar, jag kan komma hem med en container med sådana där kuponger utan problem, mina fickor vällde redan över med de helvetes små pappbitarna, de väller fortfarande över med de små jävla pappbitarna men nu har jag fyra stycken till, till ställen jag inte ens ska GÅ PÅ! Och jag gav honom 200 spänn för dem! Solen. I. Ögonen.
Vi åkte iallafall bergochdalbanan på NY, NY också, och den här gången fick jag alltså med mig kärringen upp på berget! Det var kul, vi köpte en jättebra bild av det. Så såg vi en till Gallardo, och gick in på caesar's palace vilket var väldarns flådigt! Vi orkade dock bara in på lobbyn till shoppingdelen.
Det är lite kul hur folk upplever vädret väldigt olika här. Jag, Marie och några andra som kommer från mer kylslagna delar av världen har tröjor och jackor på oss, medans residenterna och folk från SoCal, Texas och så vidare byltar på sig med skidhandskar, balaclavas (sant!) och dunjackor. Mitt i solen, vi har 14-16 grader och solsken!
Det blir ingen casinobeskrivning idag (ledsen Bimpa), för jag är trött i fingrarna. Nu ska jag sova en skvätt, sen ska jag gå och köpa den.
Jackan.
Fy satan II
Jag är av olika skäl inte på så gott humör den här morgonen, men vi ska se om det inte kan bli ett litet blogginlägg iallafall!
Igår åt jag alltså frukost på samma bufféställe igen, här på hotellet alltså, men åt en klart sansad mängd. En amerikansk tallrik, det får räcka. Sedan så åkte jag och far iväg till mässan, där jag hjälpte till att sätta upp nox-cretes monter. Det var riktigt schysst att få träffa och prata med lite riktiga amerikaner i en helt annan kontext, de var rätt så nyfikna på mig och jag på dem, så jag lärde känna dem tämligen väl under dagen. I montern bredvid våran stod en blåglänsande Shelby GT '08, och alla sade att den nog ska lottas ut till mässdeltagarna. En sådan är jag! På parkeringen stod en gul Lotus Elise, och på vägen dit såg vi en kanariegul Aston Martin Vanquish, vilket fick det att suga till rejält i kleptomannerven. (Allt detta är Tommys fel; han påpekade att min blogg har samma mat/händelse-förhållande som en fem-bok, så nu fyller jag på med bilar istället). Själva mässan är rejält stor, med mycket maskiner och häftiga displayer som visar... betong. Inte så kul, kanske.
Efter denna sejour i det amerikanska byggväsendet så åkte vi till NY, NY för bjudmat - nox-cretes ägare bjöd. Jag fattade inte att det var bjudöl vid det tillfället. En av nox-crete-killarna erbjöd sig att åka bergochdalbanan med mig eftersom Marie fegade ur (cluck-cluck), så vi drog upp på taket och hoppade i den där prylen. I kön mötte vi tre judar från det riktiga New York som hade liten rund mössa och långa skägg, och en kille från NoCal som hade åkt den där grejen arton gånger under dagen! Han hade ett åkband, som man kunde köpa för $24. Det gällde bara för den banan! Och den tog nittio sekunder att åka! Han var också uppenbart adrenalinstinn, för han hade svårt att stå still och få fram orden =) Iallafall, den där grejen utklassade brutalt alla banor i sverige. Först åker man upp högt, högt och har utsikt över vegas och the strip, bilar långt under en och sådär. Sedan... ja, det är ju en bergochdalbana så att säga. Man störtar. Med riktiga höghus runtomkring en. Jag skrattade hela tiden. Alltså hela tiden. Dom tar ju bilder på en och försöker sälja, och han Nox-crete killen sitter och håller i säkerhetsbågen och ser ut som att han ska skita på sig och jag bara skrattar ett stort glädjeskratt. Jag ska åka den igen idag, eftersom han bjöd igår så ingår det i budgeten =)
Sedan så gick vi på ett ställe som heter The Red Square på Mandalay Bay, som är en bar. Det är kommunisttema, mörkt och med röda lampor och Lenin samt hammare + skära i brons och sådär, och bardisken består av is! Det är som ett tråg mitt på disken som de fyllt med vatten och frusit, så när man ställer ned sitt dricka så kyls det! Servitriserna kom hela tiden och frågade om jag ville ha en till Jack & Coke, och ja... ni känner ju mig. De blandade tillochmed en bättre J&C än jag gör! 3/4 Jack! Skitfett, och så var det gratis. Alla bara pratade med mig och Marie och tyckte om oss, vi snackade Guitar Hero III, Rock Band (som har kommit ut här), att iTunes store suger och allt sådant. Det var detta som ledde fram till inlägget här nedan... Jag gjorde min imitation av Bill Engvall (here's your sign) för en kille från Texas, och han skrek av glädje och ringde sin fru så jag fick göra den för henne också! Det var skitkul!
Hajarna kostar 17 dollar att gå och se, så jag struntar nog i det... det känns inte helt värt. Jag har fortfarande inte köpt någon kamera, men idag ska jag gå och prova den snyggaste jackan någon av er någonsin har sett, och hoppas att den inte sitter bra på mig. För om den gör det så måste jag betala för den. Och det. Vill. Jag. Inte.
Det har blivit som ett tvång med den där jackan. Jag vill inte betala för den, men jag kommer aldrig i hela mitt liv att få tag på en liknande om jag inte köper den nu! Jaja, nu ska jag dra till mässan och vinna en Shelby GT. Mer sen! Mitt nästa inlägg tänkte jag ägna åt att beskriva något av casinona här i detalj, men för det så tänkte jag stega upp storleken och skriva anteckningar och sådär så att det blir riktigt bra.
Hej svejs!
Igår åt jag alltså frukost på samma bufféställe igen, här på hotellet alltså, men åt en klart sansad mängd. En amerikansk tallrik, det får räcka. Sedan så åkte jag och far iväg till mässan, där jag hjälpte till att sätta upp nox-cretes monter. Det var riktigt schysst att få träffa och prata med lite riktiga amerikaner i en helt annan kontext, de var rätt så nyfikna på mig och jag på dem, så jag lärde känna dem tämligen väl under dagen. I montern bredvid våran stod en blåglänsande Shelby GT '08, och alla sade att den nog ska lottas ut till mässdeltagarna. En sådan är jag! På parkeringen stod en gul Lotus Elise, och på vägen dit såg vi en kanariegul Aston Martin Vanquish, vilket fick det att suga till rejält i kleptomannerven. (Allt detta är Tommys fel; han påpekade att min blogg har samma mat/händelse-förhållande som en fem-bok, så nu fyller jag på med bilar istället). Själva mässan är rejält stor, med mycket maskiner och häftiga displayer som visar... betong. Inte så kul, kanske.
Efter denna sejour i det amerikanska byggväsendet så åkte vi till NY, NY för bjudmat - nox-cretes ägare bjöd. Jag fattade inte att det var bjudöl vid det tillfället. En av nox-crete-killarna erbjöd sig att åka bergochdalbanan med mig eftersom Marie fegade ur (cluck-cluck), så vi drog upp på taket och hoppade i den där prylen. I kön mötte vi tre judar från det riktiga New York som hade liten rund mössa och långa skägg, och en kille från NoCal som hade åkt den där grejen arton gånger under dagen! Han hade ett åkband, som man kunde köpa för $24. Det gällde bara för den banan! Och den tog nittio sekunder att åka! Han var också uppenbart adrenalinstinn, för han hade svårt att stå still och få fram orden =) Iallafall, den där grejen utklassade brutalt alla banor i sverige. Först åker man upp högt, högt och har utsikt över vegas och the strip, bilar långt under en och sådär. Sedan... ja, det är ju en bergochdalbana så att säga. Man störtar. Med riktiga höghus runtomkring en. Jag skrattade hela tiden. Alltså hela tiden. Dom tar ju bilder på en och försöker sälja, och han Nox-crete killen sitter och håller i säkerhetsbågen och ser ut som att han ska skita på sig och jag bara skrattar ett stort glädjeskratt. Jag ska åka den igen idag, eftersom han bjöd igår så ingår det i budgeten =)
Sedan så gick vi på ett ställe som heter The Red Square på Mandalay Bay, som är en bar. Det är kommunisttema, mörkt och med röda lampor och Lenin samt hammare + skära i brons och sådär, och bardisken består av is! Det är som ett tråg mitt på disken som de fyllt med vatten och frusit, så när man ställer ned sitt dricka så kyls det! Servitriserna kom hela tiden och frågade om jag ville ha en till Jack & Coke, och ja... ni känner ju mig. De blandade tillochmed en bättre J&C än jag gör! 3/4 Jack! Skitfett, och så var det gratis. Alla bara pratade med mig och Marie och tyckte om oss, vi snackade Guitar Hero III, Rock Band (som har kommit ut här), att iTunes store suger och allt sådant. Det var detta som ledde fram till inlägget här nedan... Jag gjorde min imitation av Bill Engvall (here's your sign) för en kille från Texas, och han skrek av glädje och ringde sin fru så jag fick göra den för henne också! Det var skitkul!
Hajarna kostar 17 dollar att gå och se, så jag struntar nog i det... det känns inte helt värt. Jag har fortfarande inte köpt någon kamera, men idag ska jag gå och prova den snyggaste jackan någon av er någonsin har sett, och hoppas att den inte sitter bra på mig. För om den gör det så måste jag betala för den. Och det. Vill. Jag. Inte.
Det har blivit som ett tvång med den där jackan. Jag vill inte betala för den, men jag kommer aldrig i hela mitt liv att få tag på en liknande om jag inte köper den nu! Jaja, nu ska jag dra till mässan och vinna en Shelby GT. Mer sen! Mitt nästa inlägg tänkte jag ägna åt att beskriva något av casinona här i detalj, men för det så tänkte jag stega upp storleken och skriva anteckningar och sådär så att det blir riktigt bra.
Hej svejs!
måndag 21 januari 2008
Fy satan...
Georg undrar vart man hittar Maries blogg; den heter "ett gott liv" och återfinns till höger högst upp i min egen blogg, länkad.
För övrigt; fy satan vad tankad jag är...
För övrigt; fy satan vad tankad jag är...
Did i just do that?
Hihi, jetlaggen har inte riktigt släppt än. Vaknade halv sex på morgonen lokal tid, vilket är en drastisk förbättring från gårdagens svamliga jetlagdrömmar klockan halv tre, men det är inte riktigt dags att gå upp än. Vad gör man? Bloggar lite =)
Gårdagens avslut har jagat mig som en skrattande sedeltuggande lieman med köttmagerabies. Se, jag och Marie ville gå och se Luxor (en fet, kolsvart cyberpyramid i svart glas med världens avgjort starkaste lampa (100 000w eller något) med en stor sfinx framför) samt hajarna på Mandalay Bay (det var stängt, går dit idag). Därför tänkte vi att vi kan ju äta på Mandalay Bay också, visst, det verkar dyrt, men de har säkert någonting i vår prisklass?
Jotack.
När vi väl var där var det ju inte riktigt ett alternativ att gå därifrån bara för att det var dyrt, och... det var det. Marie tog det billigaste på menyn, vilket bara snodde henne på 50 dollares inklusive öl. Jag tog också tämligen billig mat.
För 90 dollar.
En härlig, hängd entrecôte med shalloten- och potatiskakor med vispad "Créme Fraiche Scallion"... mycket mör, fantastiskt stekt. Säkert värd sina 57 kosetas. Det jag inte begrep vid tillfället, men som skulle bli plågsamt uppenbart för mig strax därefter, var att om man ätit champagnefrukost i gryningen, sedan inte ätit någonting fram tills klockan halv tio på kvällen medans man sprungit runt som en galning och tittat på grejor, då är det inte jättesmart att trycka i sig halvruttet kött med vispat smör (vilket är vad Créme Fraiche Scallion består av, vispat smör med örtsalt) i hundra kilometer i timmen. Tre tuggor fick jag i mig, sedan kom kräkkänslorna med våldsam kraft och jag fick nöja mig med att sitta och titta på min 600-kronors middag och må illa. Jag kan säga att det inte är jättekul att decimera sin reskassa på dylikt sätt och sedan komma ihåg maten som kräkäcklig, för det gör åtminstone jag när jag äter något som får mig att må illa... jag har med mig köttbiten i en doggybag dock, ska se om jag får i mig den sen ändå. Jag tänker med karakteristisk tjurskallighet vägra att inte äta den, om jag så dör på kuppen!
Drömde om Bimpa inatt. Freaky.
Emelie har frågat hur folket är på plats, och svaret blir att det är väldigt olika men de är aldrig neutrala. Jag närmar mig främlingar med viss försiktighet och skepsis, för de kan vara alltifrån helt vansinnigt inrutade i sitt eget tänkande till hur schyssta som helst. Tjejen på Harley-Davidson Store var astrevlig, tyckte att det var häftigt att vi var européer och gav oss biljetter med gratis inträde till en bar där tjejer får gratis shots hela natten, medans en tuttopererad brud i skimpig klänning (två slipsar och en kökshanduk) tog illa upp för att jag gick före henne in på toaletten bara för att jag var före henne i kön. Killen som stirrade spännigt och argt på mig inne på NY, NY av okänd anledning, men som trots sina 120 kilo football-kropp inte var särskilt läskig (pga plockade ögonbryn) var också obehaglig.
Football, ja! Jag kollade lite på sagda sport på tv igår (jag gillar football), och det visar sig att jag i min okunskap kollade in semifinalen till super bowl som ALLA såg och pratar om, så jag kan vara med i samtalen även inne på sportavdelningarna. Charmerande =) Jag ska ta en bild på sportsbettingväggarna någon gång idag också. 16 videoskärmar med olika sporter och en vägg som ser ut som arrivals-listan på stockholms central med bara odds som uppdateras en gång i minuten.
Avslutningsvis denna morgon så vänder jag mig mot alla er som fastnat vid det första inlägget, och som kanske undrar något i stil med "Om de billigaste rätterna kostade 600 kronor, vad var dyrt?"
Jag bestämmer att det finns sådana människor, och att alla läser min blogg med stort intresse och inlevelse. Jag vänder mig alltså till er, kära vänner, som undrar hur dyrt det kan bli på en restaurang på bottenvåningen som saknar slipstvång! För er kan jag tala om att det finns en japansk köttko-ras som heter Kobe. Den växer upp i harmoni med folk som spelar harpa för den på morgnarna, får bara utvalt foder och masseras för att de ska slappna av. Jag antar att de begår sepukku istället för att slaktas också. Vill man ha 200 gram entrcôte från ett sådant härligt exempel på samuraisk boskapstradition får man pynta (jag tvekar för att skriva det), trumvirvel;
$195, och då får man ingen dricka eller potatis.
Idag äter jag fanimig på Wendy's.
Gårdagens avslut har jagat mig som en skrattande sedeltuggande lieman med köttmagerabies. Se, jag och Marie ville gå och se Luxor (en fet, kolsvart cyberpyramid i svart glas med världens avgjort starkaste lampa (100 000w eller något) med en stor sfinx framför) samt hajarna på Mandalay Bay (det var stängt, går dit idag). Därför tänkte vi att vi kan ju äta på Mandalay Bay också, visst, det verkar dyrt, men de har säkert någonting i vår prisklass?
Jotack.
När vi väl var där var det ju inte riktigt ett alternativ att gå därifrån bara för att det var dyrt, och... det var det. Marie tog det billigaste på menyn, vilket bara snodde henne på 50 dollares inklusive öl. Jag tog också tämligen billig mat.
För 90 dollar.
En härlig, hängd entrecôte med shalloten- och potatiskakor med vispad "Créme Fraiche Scallion"... mycket mör, fantastiskt stekt. Säkert värd sina 57 kosetas. Det jag inte begrep vid tillfället, men som skulle bli plågsamt uppenbart för mig strax därefter, var att om man ätit champagnefrukost i gryningen, sedan inte ätit någonting fram tills klockan halv tio på kvällen medans man sprungit runt som en galning och tittat på grejor, då är det inte jättesmart att trycka i sig halvruttet kött med vispat smör (vilket är vad Créme Fraiche Scallion består av, vispat smör med örtsalt) i hundra kilometer i timmen. Tre tuggor fick jag i mig, sedan kom kräkkänslorna med våldsam kraft och jag fick nöja mig med att sitta och titta på min 600-kronors middag och må illa. Jag kan säga att det inte är jättekul att decimera sin reskassa på dylikt sätt och sedan komma ihåg maten som kräkäcklig, för det gör åtminstone jag när jag äter något som får mig att må illa... jag har med mig köttbiten i en doggybag dock, ska se om jag får i mig den sen ändå. Jag tänker med karakteristisk tjurskallighet vägra att inte äta den, om jag så dör på kuppen!
Drömde om Bimpa inatt. Freaky.
Emelie har frågat hur folket är på plats, och svaret blir att det är väldigt olika men de är aldrig neutrala. Jag närmar mig främlingar med viss försiktighet och skepsis, för de kan vara alltifrån helt vansinnigt inrutade i sitt eget tänkande till hur schyssta som helst. Tjejen på Harley-Davidson Store var astrevlig, tyckte att det var häftigt att vi var européer och gav oss biljetter med gratis inträde till en bar där tjejer får gratis shots hela natten, medans en tuttopererad brud i skimpig klänning (två slipsar och en kökshanduk) tog illa upp för att jag gick före henne in på toaletten bara för att jag var före henne i kön. Killen som stirrade spännigt och argt på mig inne på NY, NY av okänd anledning, men som trots sina 120 kilo football-kropp inte var särskilt läskig (pga plockade ögonbryn) var också obehaglig.
Football, ja! Jag kollade lite på sagda sport på tv igår (jag gillar football), och det visar sig att jag i min okunskap kollade in semifinalen till super bowl som ALLA såg och pratar om, så jag kan vara med i samtalen även inne på sportavdelningarna. Charmerande =) Jag ska ta en bild på sportsbettingväggarna någon gång idag också. 16 videoskärmar med olika sporter och en vägg som ser ut som arrivals-listan på stockholms central med bara odds som uppdateras en gång i minuten.
Avslutningsvis denna morgon så vänder jag mig mot alla er som fastnat vid det första inlägget, och som kanske undrar något i stil med "Om de billigaste rätterna kostade 600 kronor, vad var dyrt?"
Jag bestämmer att det finns sådana människor, och att alla läser min blogg med stort intresse och inlevelse. Jag vänder mig alltså till er, kära vänner, som undrar hur dyrt det kan bli på en restaurang på bottenvåningen som saknar slipstvång! För er kan jag tala om att det finns en japansk köttko-ras som heter Kobe. Den växer upp i harmoni med folk som spelar harpa för den på morgnarna, får bara utvalt foder och masseras för att de ska slappna av. Jag antar att de begår sepukku istället för att slaktas också. Vill man ha 200 gram entrcôte från ett sådant härligt exempel på samuraisk boskapstradition får man pynta (jag tvekar för att skriva det), trumvirvel;
$195, och då får man ingen dricka eller potatis.
Idag äter jag fanimig på Wendy's.
söndag 20 januari 2008
Promenad
Jetlag, alltså! Vaknade vid halv fem på morgonen, pigg som en lärka. Eftersom min begåvning inte vet några gränser överhuvudtaget gick jag dock inte upp, utan låg kvar och funderade över livet ett litet tag. Vila är inte lika bra som sömn, men nästan. Gick ned i lobbyn, där väskorna från igår kommit fram – rätt så skönt, eftersom alla mina tröjor låg i en av dem! Pratade lite med conciergen, som alltså är en dam anställd bara för att man ska kunna fråga henne vart man kan gå och vad man kan göra... hotellinformation +, liksom! Soluppgången var enastående vacker, vårt rum vätter som jag skrev tidigare mot öst, så vi ser the strip och en massa färggranna hotell och sådär. Själva rummet är också fint, med en stor säng och så. Digitalkameraköpet har blivit uppskjutet till imorgon, men Marie har knäppt bilder på rummet och sådär med sin mobil. Sedan, efter lite lojt strosande i lobbyn, var det dags för frukost. Vi bestämde oss för buffé.
Oj.
Själva bufféinsläppet ligger i direkt anslutning till casinot, där man sprutar in syrgas tidigt på morgnarna för att folk ska piggna till och spela mera (!), med heltäckningsmatta och kristallkronor och sådär. Efter att ha betalat blir man visad av en servicedam till sitt bord, där man kan beställa dricka och annat som man kan tänkas behöva. Meny finns inte, för om det man vill ha att dricka inte finns på plats så kutar alltså servitören iväg till baren och hämtar. Sedan tar man en tallrik, och en skylt säger att det är förbjudet att ta på samma tallrik två gånger. Själva platsen där man tar maten är kanske sextio gånger tjugo meter med två stationer i mitten där det står två kockar och lagar omelett av ingredienser som du tagit själv från en lång radda. Det finns färsk frukt, bröd, färskost, fil, yoghurt, omelett, äggröra, bacon, korv och sådär. Och så finns det rostbiff, grillad kyckling, färsk lax, marinerad svamp osv för den som kanske vill ha mer brunchbetonat. Och så finns det stek, gryta, pannkakor, fattiga riddare, sylt, grädde, krabb-ben och olika såser, ifall det är mer som en lunch kanske. Och så en mongolian barbeque där man tar själv så grillar kocken, kinsesiskt, grillspett, en hel jävla hylla med olika kakor och grejor som var högre än vad jag är (och som du absolut inte kan hitta en lika stor på något konditori i örebro eller lundeller kanske ens i stockholm), och så bara fortsätter det i all oändlighet. En upplevelse av rang, måste jag säga! Det blev ju inte sämre av att vi drack mimosa (hälften apelsinjuice, hälften champagne) till, och att sagda dryckjom ingick... det är man ju inte precis van vid. Så jag är rätt så glad i hågen! Toaletterna var jättestora, och man behövde inte visa kvitto för att få gå in igen när man lämnat buffélokalen... jag vet inte, alla har ju hört tusen gånger att det är sådär stort och svulstigt, men jag vill inte sammanfatta som “helt otroligt” för det gör verkligen inte upplevelsen rättvisa. Jag är awe-struck inför buffén, man kunde liksom bara skratta högt i vantro när man såg den (och det gjorde vi),och då är den ändå ingenting mot den buffé som jag tjatat hål i huvudet på mina örebrovänner att jag ska gå på, den på Wynn. Mer det blir nog mer om den senare här i inlägget, eftersom jag skriver detta på förmiddagen men tänkte posta alltsammans ikväll. Sammanfattningvis; föreställ dig allt på ett bräde som du vill äta till frukost, brunch och/eller lunch samt vilket bakverk som helst till efterrätt och en drinkmeny som innehåller precis allt du kan tänka dig. Alltsammans vällagat, och väldigt flottigt.
Jag var just där. $12.95.
Det här blir nog inte så dumt... =)
Så där går vi på eftermiddagen, lugnt strosande, och vad får jag syn på? En Lamborghini Gallardo som står parkerad bredvid en Ferarri Maranello på en parkeringsplats! Bägge står det “hyr mig” på! Feting! Jag fattade direkt att jag inte skulle ha råd, och det hade jag inte heller ($1200 för gallardon exklusive försäkring i fem timmar, jotack), men bara tanken var god nog för en liten stund. Detta tilldrog sig då jag och Marie skulle ut och handla, vilket istället urartade till en tretimmarspromenad. Under vilken vi kom sisådär hundra meter från hotellet. Max. Det finns bara så otroligt mycket att se på och uppleva. Hotellen är sådana helhetsupplevelser, med barer och affärer, span och shower. Jag trodde att det skulle bli enformigt, men man tänker liksom inte på att man varit inne på samma ställe i en timme när man gjort fem olika grejor därinne. Det är inte ikea, precis...
Yoshi, om du hade varit här hade vi delat på en sådan här liten rackare i fem timmar. Det hade kostat 140 dollar var, och jag kommer att drömma om det inatt.
I Maries blogg så står det en del om vad vi såg, men en särskild liten paragraf måste tillägnas syrebaren! Där, inklämd på en ytteliten yta mellan trottoaren och en helt annan affär, finns alltså en disk och tre stycken massageapparet uppställda. Vid disken så står tre stycken prylar som ser ut lite som en automatisk popcornmaskin på bio, fast utan popcorn. (Den rådige inser här att “ett akvarium” hade varit en lika precis och mycket kortare beskrivning). Däri finns fem olika drinkar, typ “sex on the beach” och sådär, utmärkta med etiketter. Vad gör man här? Man sätter sig ned, trycker in en plastslang i näsan, betalar, och får sedan välja medelst knapptryckning vilken av dessa fem drinkar det ska bubbla syrgas genom och upp i nosen på en. På andra sidan är tre maskiner, som ser ut som ett solarium av genomskinlig plast. Där lägger man sin lekamen, fast det är som en sovsäck av plast däri så man aldrig kommer i kontakt med själva insidan. Sedan börjar den automatiskt att massera en med högtrycksvatten! Mycket märkligt såg det ut, och jag gillade inte tanken på att ligga och se utsatt ut mitt vid trottoaren, annars hade jag nog provat.
Mera negativt är att det står mexikaner, en del uppenbart drogpåverkade, och delar ut flyers med bilder på horor som man kan köpa på bordellerna utanför staden. Överallt. Det känns lite sjaskigt... nu är det dags för någon sorts apsen lunch (hon är typ sex på kvällen här nu), och sedan är det dags för mig att dricka någonting starkt... =)
Och en sak till! Jag pröjsade just 30 dollar för att ha internet här hela tiden, så nu kommer nog uppdateringarna mer frekvent. Skriv för all del kommentarer, om ni orkar.
Oj.
Själva bufféinsläppet ligger i direkt anslutning till casinot, där man sprutar in syrgas tidigt på morgnarna för att folk ska piggna till och spela mera (!), med heltäckningsmatta och kristallkronor och sådär. Efter att ha betalat blir man visad av en servicedam till sitt bord, där man kan beställa dricka och annat som man kan tänkas behöva. Meny finns inte, för om det man vill ha att dricka inte finns på plats så kutar alltså servitören iväg till baren och hämtar. Sedan tar man en tallrik, och en skylt säger att det är förbjudet att ta på samma tallrik två gånger. Själva platsen där man tar maten är kanske sextio gånger tjugo meter med två stationer i mitten där det står två kockar och lagar omelett av ingredienser som du tagit själv från en lång radda. Det finns färsk frukt, bröd, färskost, fil, yoghurt, omelett, äggröra, bacon, korv och sådär. Och så finns det rostbiff, grillad kyckling, färsk lax, marinerad svamp osv för den som kanske vill ha mer brunchbetonat. Och så finns det stek, gryta, pannkakor, fattiga riddare, sylt, grädde, krabb-ben och olika såser, ifall det är mer som en lunch kanske. Och så en mongolian barbeque där man tar själv så grillar kocken, kinsesiskt, grillspett, en hel jävla hylla med olika kakor och grejor som var högre än vad jag är (och som du absolut inte kan hitta en lika stor på något konditori i örebro eller lundeller kanske ens i stockholm), och så bara fortsätter det i all oändlighet. En upplevelse av rang, måste jag säga! Det blev ju inte sämre av att vi drack mimosa (hälften apelsinjuice, hälften champagne) till, och att sagda dryckjom ingick... det är man ju inte precis van vid. Så jag är rätt så glad i hågen! Toaletterna var jättestora, och man behövde inte visa kvitto för att få gå in igen när man lämnat buffélokalen... jag vet inte, alla har ju hört tusen gånger att det är sådär stort och svulstigt, men jag vill inte sammanfatta som “helt otroligt” för det gör verkligen inte upplevelsen rättvisa. Jag är awe-struck inför buffén, man kunde liksom bara skratta högt i vantro när man såg den (och det gjorde vi),och då är den ändå ingenting mot den buffé som jag tjatat hål i huvudet på mina örebrovänner att jag ska gå på, den på Wynn. Mer det blir nog mer om den senare här i inlägget, eftersom jag skriver detta på förmiddagen men tänkte posta alltsammans ikväll. Sammanfattningvis; föreställ dig allt på ett bräde som du vill äta till frukost, brunch och/eller lunch samt vilket bakverk som helst till efterrätt och en drinkmeny som innehåller precis allt du kan tänka dig. Alltsammans vällagat, och väldigt flottigt.
Jag var just där. $12.95.
Det här blir nog inte så dumt... =)
Så där går vi på eftermiddagen, lugnt strosande, och vad får jag syn på? En Lamborghini Gallardo som står parkerad bredvid en Ferarri Maranello på en parkeringsplats! Bägge står det “hyr mig” på! Feting! Jag fattade direkt att jag inte skulle ha råd, och det hade jag inte heller ($1200 för gallardon exklusive försäkring i fem timmar, jotack), men bara tanken var god nog för en liten stund. Detta tilldrog sig då jag och Marie skulle ut och handla, vilket istället urartade till en tretimmarspromenad. Under vilken vi kom sisådär hundra meter från hotellet. Max. Det finns bara så otroligt mycket att se på och uppleva. Hotellen är sådana helhetsupplevelser, med barer och affärer, span och shower. Jag trodde att det skulle bli enformigt, men man tänker liksom inte på att man varit inne på samma ställe i en timme när man gjort fem olika grejor därinne. Det är inte ikea, precis...
Yoshi, om du hade varit här hade vi delat på en sådan här liten rackare i fem timmar. Det hade kostat 140 dollar var, och jag kommer att drömma om det inatt.
I Maries blogg så står det en del om vad vi såg, men en särskild liten paragraf måste tillägnas syrebaren! Där, inklämd på en ytteliten yta mellan trottoaren och en helt annan affär, finns alltså en disk och tre stycken massageapparet uppställda. Vid disken så står tre stycken prylar som ser ut lite som en automatisk popcornmaskin på bio, fast utan popcorn. (Den rådige inser här att “ett akvarium” hade varit en lika precis och mycket kortare beskrivning). Däri finns fem olika drinkar, typ “sex on the beach” och sådär, utmärkta med etiketter. Vad gör man här? Man sätter sig ned, trycker in en plastslang i näsan, betalar, och får sedan välja medelst knapptryckning vilken av dessa fem drinkar det ska bubbla syrgas genom och upp i nosen på en. På andra sidan är tre maskiner, som ser ut som ett solarium av genomskinlig plast. Där lägger man sin lekamen, fast det är som en sovsäck av plast däri så man aldrig kommer i kontakt med själva insidan. Sedan börjar den automatiskt att massera en med högtrycksvatten! Mycket märkligt såg det ut, och jag gillade inte tanken på att ligga och se utsatt ut mitt vid trottoaren, annars hade jag nog provat.
Mera negativt är att det står mexikaner, en del uppenbart drogpåverkade, och delar ut flyers med bilder på horor som man kan köpa på bordellerna utanför staden. Överallt. Det känns lite sjaskigt... nu är det dags för någon sorts apsen lunch (hon är typ sex på kvällen här nu), och sedan är det dags för mig att dricka någonting starkt... =)
Och en sak till! Jag pröjsade just 30 dollar för att ha internet här hela tiden, så nu kommer nog uppdateringarna mer frekvent. Skriv för all del kommentarer, om ni orkar.
Okej, här är alltså inlägget jag skrev på planen igår! Hittills är det astrevligt att vara här, men mer om det sedan!
The mission, should you choose to accept it, is to write something that Marie inte redan har writeat i sin blogg...
Jag återkommer!
The mission, should you choose to accept it, is to write something that Marie inte redan har writeat i sin blogg...
Det blev inte så nostalgiskt imorse som jag kanske hade väntat mig, mestadels tack vare ett tämligen försenat flygplan till London. Vi gick alltså upp vid halv tre på natten svensk tid, efter att ha gått och lagt oss halv elva samma natt svensk tid – tre timmars sömn, sen in i en bil och åka till malmö. Det var rätt så sugigt, men vi åkte igenom universums centrum (Lund, primat) och det skickade vågor av mysiga nöjdhetskänslor genom torson! Återkomsten stundar! Anyhoo. Därefter tåg till köpenhamns flygplats Kastrup, och let me tell you, om du någonsin behöver käka en god frukost klockan inte ett jävla dugg på morgonen så är det där du ska vara! Honungsmelon, fralla med ciabattakaraktär, två salamiskivor (som smakade precis som salami), två ostskivor (som smakade nästan som ost), hallonjuice, blodgrape och sylt! Och allt detta till det facila priset av 80 danska kronor per skaft! Det är så man kan undra ifall man är med i Ocean's eleven, och spelar casinot som blir rånat. Proffsig personal i snygga kläder står och tar alla ens pengar ifrån en, och man gillar det =)
Flygningen till London blev totalt ominnesvärd, vi fick inte sitta tillsammans och mina försök att sova demolerades en smula av det faktum att väggen jag lutade mitt huvud mot var allt, tillsammans med en halv decimeter luft, som skilde mitt öra från en så kallad jetmotor. Hörlurar med Finntroll i blev, som så ofta annars, lösningen.
Missade vi vår anslutning? Absolut. Blev vi ledsna för det? Svaret är ett rungande nja. Denna flight, mellan London och Chicago (där vi efter tre timmars väntetid flyger inrikes till Vegas), är nog den trevligaste jag varit på. Flygvärdarna är proffsiga, maten var god (!)... nej vänta, vi tar det där igen; Maten var god (!!!), bäbisen på raden framför säger inte ett pip utan är bara söt, och det vore lögn att säga att jag inte är småtankad på flygwhisky. Told ya! Jag skriver alltså detta på planet, och det lär väl postas tillsammans med en uppdatering så fort vi nått hotellet. Tills dess, en liten lista på saker som varit positiva hittills;
Lunchen på Heathrow – tortelloni i svampsås tillagad av italienare! Jag spillde öl på hela mig själv, men det var gott!
Joyce! Denna fantastiska, storvuxna, högljudda jamaicanska kvinna (med tillhörande dialekt!) som stötte VÅLDSAMT på mig och min far (mest min far, som svarade med samma mynt) medan hon sålde oss havannacigarrer i heathrows taxfree, skrattade, bullrade och var allmänt voodoo tar hem alla priser, alla kategorier! Det gick inte att få stopp på henne! Hon babblade loss, charmade oss, tog oss med storm helt enkelt! Vi fick tillochmed provsmaka 40-årig whiskey! Gratis! Taxfree voodoo lady, you rock!
Jag har sett västernfilmen som går på planet fyra gånger. 3:10 to Yuma med Christian Bale, Russell Crowe och Peter Fonda. Fett med pangpang!
Över och ut, för tillfället svävande ovanför Canada någonstans.
UPDATE: På västra fronten intet nytt. Jag är bara alldeles för trött, pappa är alldeles för full, och ungen bakom (nu på planet mellan Chicago och Las Vegas) skriker hela tiden... ett plus till hans kristna pappa som verkar vara fantastisk på alla sätt, i och för sig (detta tålamod!), men ett stort minus till ungen. Har sett många roliga amerikaner. Tullvakten var otrevlig utav helvete, och ärligt talat har trenden med otrevligt servicefolk hittills hållt i sig. Det var en skarp brytpunkt mellan de brittiska värdinnorna på flighten över atlanten och de amerikanska värdfolken man har att göra med nu, kan jag säga.
--------------------------------------
Dessa skrev jag alltså igår. Nu sitter jag på söndagsmorgonen (lokal tid) och tittar ut över the strip, med soluppgången hägrandes bakom bergen därborta i öknen (Marie har tagit bilder). Prio ett för idag blir att handla en digitalkamera, så att det kan följa med lite mer eller mindre spännande bilder till inläggen framövers! Nästa inlägg planerar jag att skriva någon gång ikväll, när jag faktiskt har varit med om lite grejor; hittills har vi bara ätit mackor på subway, och det är inte så spännande... lite godare än i sverige, lika dyrt.
Jag återkommer!
fredag 18 januari 2008
Dag minus ett
Awright, mic check! One two one two! Viva Las Vegas, alltså - men först Viva Las Tenta. Klockan två så väntar ett papper fullt med ekvationer på, och jag har väl... jag har väl pluggat någonting kanske, men det blir ju inte godkänt detta. En märklig mängd opepp har kommit över mig, vilket resulterade i att jag inte ens packade klart mina väskor igårkväll. Las Vegas liksom, vad ska jag göra där? Denna blasitud lär, precis som andra försök från mitt undermedvetna att vara "coolt" och "hippt", gå över med någon sorts stor smäll i vilken reseentusiasmen översköljer mig med våldsam kraft och får mig att knäppa kort på flygplansterminaler och mina väskor. Varför? Jo...
Ikväll ska vi åka hem till min far, där vi ska sova en kort liten natt i en våningssäng i samma rum som en polsk golvläggare som vi inte känner. Och sedan kommer vi att behöva vakna vid... fyra? Då kommer alla associationer från när jag var barn och åkte till Polen att komma upp till ytan likt ett färdigkokt ben i en simmig gryta och blåsa dessa tjugo år gamla spänningskänslor över mig likt... Moby Dick! Vakna i mörkret, åka bil med en halvsovande pappa i framsätet som pratar polska med någon lakej, slussas genom incheckningar och sedan inte kunna sova för att det fortfarande, vid tjugofem års ålder, är så himla spännande att titta ut genom fönstret på en bläckblå och av morgonpendlares billjus stjärnbeströdd liten jord medan planet lyfter. Jag kommer att bli nio år gammal igen, och vara på väg till Polen med pappa, och om ni tror att jag inte kommer att uppleva känslorubbning inför att åka till en ny spännande plats när jag är morgontrött utav helvete och sitter och glor ut i natten med dödsmetall i lurarna med lite whisky i glaset och flygmacka i magen, ja då jävlar tror ni fel. Hmm, nu peppade jag upp mig själv en smula...
Nu måste jag fixa och dona, sen blir det tenta, sen åka till skåne, och jag lär inte orka skriva imorgon... så, catch you on the flipside! Of the Atlantic, haha! (Det blir typ om sex dagar klockan tjugonio på natten svensk tid bara för att skitjorden ska hålla på och snurra så jävligt medan jag är ute och flyger...)
Ikväll ska vi åka hem till min far, där vi ska sova en kort liten natt i en våningssäng i samma rum som en polsk golvläggare som vi inte känner. Och sedan kommer vi att behöva vakna vid... fyra? Då kommer alla associationer från när jag var barn och åkte till Polen att komma upp till ytan likt ett färdigkokt ben i en simmig gryta och blåsa dessa tjugo år gamla spänningskänslor över mig likt... Moby Dick! Vakna i mörkret, åka bil med en halvsovande pappa i framsätet som pratar polska med någon lakej, slussas genom incheckningar och sedan inte kunna sova för att det fortfarande, vid tjugofem års ålder, är så himla spännande att titta ut genom fönstret på en bläckblå och av morgonpendlares billjus stjärnbeströdd liten jord medan planet lyfter. Jag kommer att bli nio år gammal igen, och vara på väg till Polen med pappa, och om ni tror att jag inte kommer att uppleva känslorubbning inför att åka till en ny spännande plats när jag är morgontrött utav helvete och sitter och glor ut i natten med dödsmetall i lurarna med lite whisky i glaset och flygmacka i magen, ja då jävlar tror ni fel. Hmm, nu peppade jag upp mig själv en smula...
Nu måste jag fixa och dona, sen blir det tenta, sen åka till skåne, och jag lär inte orka skriva imorgon... så, catch you on the flipside! Of the Atlantic, haha! (Det blir typ om sex dagar klockan tjugonio på natten svensk tid bara för att skitjorden ska hålla på och snurra så jävligt medan jag är ute och flyger...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)