Fy satan II

Jag är av olika skäl inte på så gott humör den här morgonen, men vi ska se om det inte kan bli ett litet blogginlägg iallafall!

Igår åt jag alltså frukost på samma bufféställe igen, här på hotellet alltså, men åt en klart sansad mängd. En amerikansk tallrik, det får räcka. Sedan så åkte jag och far iväg till mässan, där jag hjälpte till att sätta upp nox-cretes monter. Det var riktigt schysst att få träffa och prata med lite riktiga amerikaner i en helt annan kontext, de var rätt så nyfikna på mig och jag på dem, så jag lärde känna dem tämligen väl under dagen. I montern bredvid våran stod en blåglänsande Shelby GT '08, och alla sade att den nog ska lottas ut till mässdeltagarna. En sådan är jag! På parkeringen stod en gul Lotus Elise, och på vägen dit såg vi en kanariegul Aston Martin Vanquish, vilket fick det att suga till rejält i kleptomannerven. (Allt detta är Tommys fel; han påpekade att min blogg har samma mat/händelse-förhållande som en fem-bok, så nu fyller jag på med bilar istället). Själva mässan är rejält stor, med mycket maskiner och häftiga displayer som visar... betong. Inte så kul, kanske.

Efter denna sejour i det amerikanska byggväsendet så åkte vi till NY, NY för bjudmat - nox-cretes ägare bjöd. Jag fattade inte att det var bjudöl vid det tillfället. En av nox-crete-killarna erbjöd sig att åka bergochdalbanan med mig eftersom Marie fegade ur (cluck-cluck), så vi drog upp på taket och hoppade i den där prylen. I kön mötte vi tre judar från det riktiga New York som hade liten rund mössa och långa skägg, och en kille från NoCal som hade åkt den där grejen arton gånger under dagen! Han hade ett åkband, som man kunde köpa för $24. Det gällde bara för den banan! Och den tog nittio sekunder att åka! Han var också uppenbart adrenalinstinn, för han hade svårt att stå still och få fram orden =) Iallafall, den där grejen utklassade brutalt alla banor i sverige. Först åker man upp högt, högt och har utsikt över vegas och the strip, bilar långt under en och sådär. Sedan... ja, det är ju en bergochdalbana så att säga. Man störtar. Med riktiga höghus runtomkring en. Jag skrattade hela tiden. Alltså hela tiden. Dom tar ju bilder på en och försöker sälja, och han Nox-crete killen sitter och håller i säkerhetsbågen och ser ut som att han ska skita på sig och jag bara skrattar ett stort glädjeskratt. Jag ska åka den igen idag, eftersom han bjöd igår så ingår det i budgeten =)

Sedan så gick vi på ett ställe som heter The Red Square på Mandalay Bay, som är en bar. Det är kommunisttema, mörkt och med röda lampor och Lenin samt hammare + skära i brons och sådär, och bardisken består av is! Det är som ett tråg mitt på disken som de fyllt med vatten och frusit, så när man ställer ned sitt dricka så kyls det! Servitriserna kom hela tiden och frågade om jag ville ha en till Jack & Coke, och ja... ni känner ju mig. De blandade tillochmed en bättre J&C än jag gör! 3/4 Jack! Skitfett, och så var det gratis. Alla bara pratade med mig och Marie och tyckte om oss, vi snackade Guitar Hero III, Rock Band (som har kommit ut här), att iTunes store suger och allt sådant. Det var detta som ledde fram till inlägget här nedan... Jag gjorde min imitation av Bill Engvall (here's your sign) för en kille från Texas, och han skrek av glädje och ringde sin fru så jag fick göra den för henne också! Det var skitkul!

Hajarna kostar 17 dollar att gå och se, så jag struntar nog i det... det känns inte helt värt. Jag har fortfarande inte köpt någon kamera, men idag ska jag gå och prova den snyggaste jackan någon av er någonsin har sett, och hoppas att den inte sitter bra på mig. För om den gör det så måste jag betala för den. Och det. Vill. Jag. Inte.

Det har blivit som ett tvång med den där jackan. Jag vill inte betala för den, men jag kommer aldrig i hela mitt liv att få tag på en liknande om jag inte köper den nu! Jaja, nu ska jag dra till mässan och vinna en Shelby GT. Mer sen! Mitt nästa inlägg tänkte jag ägna åt att beskriva något av casinona här i detalj, men för det så tänkte jag stega upp storleken och skriva anteckningar och sådär så att det blir riktigt bra.

Hej svejs!

Fy satan...

Georg undrar vart man hittar Maries blogg; den heter "ett gott liv" och återfinns till höger högst upp i min egen blogg, länkad.

För övrigt; fy satan vad tankad jag är...

Did i just do that?

Hihi, jetlaggen har inte riktigt släppt än. Vaknade halv sex på morgonen lokal tid, vilket är en drastisk förbättring från gårdagens svamliga jetlagdrömmar klockan halv tre, men det är inte riktigt dags att gå upp än. Vad gör man? Bloggar lite =)

Gårdagens avslut har jagat mig som en skrattande sedeltuggande lieman med köttmagerabies. Se, jag och Marie ville gå och se Luxor (en fet, kolsvart cyberpyramid i svart glas med världens avgjort starkaste lampa (100 000w eller något) med en stor sfinx framför) samt hajarna på Mandalay Bay (det var stängt, går dit idag). Därför tänkte vi att vi kan ju äta på Mandalay Bay också, visst, det verkar dyrt, men de har säkert någonting i vår prisklass?
Jotack.
När vi väl var där var det ju inte riktigt ett alternativ att gå därifrån bara för att det var dyrt, och... det var det. Marie tog det billigaste på menyn, vilket bara snodde henne på 50 dollares inklusive öl. Jag tog också tämligen billig mat.
För 90 dollar.
En härlig, hängd entrecôte med shalloten- och potatiskakor med vispad "Créme Fraiche Scallion"... mycket mör, fantastiskt stekt. Säkert värd sina 57 kosetas. Det jag inte begrep vid tillfället, men som skulle bli plågsamt uppenbart för mig strax därefter, var att om man ätit champagnefrukost i gryningen, sedan inte ätit någonting fram tills klockan halv tio på kvällen medans man sprungit runt som en galning och tittat på grejor, då är det inte jättesmart att trycka i sig halvruttet kött med vispat smör (vilket är vad Créme Fraiche Scallion består av, vispat smör med örtsalt) i hundra kilometer i timmen. Tre tuggor fick jag i mig, sedan kom kräkkänslorna med våldsam kraft och jag fick nöja mig med att sitta och titta på min 600-kronors middag och må illa. Jag kan säga att det inte är jättekul att decimera sin reskassa på dylikt sätt och sedan komma ihåg maten som kräkäcklig, för det gör åtminstone jag när jag äter något som får mig att må illa... jag har med mig köttbiten i en doggybag dock, ska se om jag får i mig den sen ändå. Jag tänker med karakteristisk tjurskallighet vägra att inte äta den, om jag så dör på kuppen!

Drömde om Bimpa inatt. Freaky.

Emelie har frågat hur folket är på plats, och svaret blir att det är väldigt olika men de är aldrig neutrala. Jag närmar mig främlingar med viss försiktighet och skepsis, för de kan vara alltifrån helt vansinnigt inrutade i sitt eget tänkande till hur schyssta som helst. Tjejen på Harley-Davidson Store var astrevlig, tyckte att det var häftigt att vi var européer och gav oss biljetter med gratis inträde till en bar där tjejer får gratis shots hela natten, medans en tuttopererad brud i skimpig klänning (två slipsar och en kökshanduk) tog illa upp för att jag gick före henne in på toaletten bara för att jag var före henne i kön. Killen som stirrade spännigt och argt på mig inne på NY, NY av okänd anledning, men som trots sina 120 kilo football-kropp inte var särskilt läskig (pga plockade ögonbryn) var också obehaglig.

Football, ja! Jag kollade lite på sagda sport på tv igår (jag gillar football), och det visar sig att jag i min okunskap kollade in semifinalen till super bowl som ALLA såg och pratar om, så jag kan vara med i samtalen även inne på sportavdelningarna. Charmerande =) Jag ska ta en bild på sportsbettingväggarna någon gång idag också. 16 videoskärmar med olika sporter och en vägg som ser ut som arrivals-listan på stockholms central med bara odds som uppdateras en gång i minuten.

Avslutningsvis denna morgon så vänder jag mig mot alla er som fastnat vid det första inlägget, och som kanske undrar något i stil med "Om de billigaste rätterna kostade 600 kronor, vad var dyrt?"
Jag bestämmer att det finns sådana människor, och att alla läser min blogg med stort intresse och inlevelse. Jag vänder mig alltså till er, kära vänner, som undrar hur dyrt det kan bli på en restaurang på bottenvåningen som saknar slipstvång! För er kan jag tala om att det finns en japansk köttko-ras som heter Kobe. Den växer upp i harmoni med folk som spelar harpa för den på morgnarna, får bara utvalt foder och masseras för att de ska slappna av. Jag antar att de begår sepukku istället för att slaktas också. Vill man ha 200 gram entrcôte från ett sådant härligt exempel på samuraisk boskapstradition får man pynta (jag tvekar för att skriva det), trumvirvel;
$195, och då får man ingen dricka eller potatis.

Idag äter jag fanimig på Wendy's.

Promenad

Jetlag, alltså! Vaknade vid halv fem på morgonen, pigg som en lärka. Eftersom min begåvning inte vet några gränser överhuvudtaget gick jag dock inte upp, utan låg kvar och funderade över livet ett litet tag. Vila är inte lika bra som sömn, men nästan. Gick ned i lobbyn, där väskorna från igår kommit fram – rätt så skönt, eftersom alla mina tröjor låg i en av dem! Pratade lite med conciergen, som alltså är en dam anställd bara för att man ska kunna fråga henne vart man kan gå och vad man kan göra... hotellinformation +, liksom! Soluppgången var enastående vacker, vårt rum vätter som jag skrev tidigare mot öst, så vi ser the strip och en massa färggranna hotell och sådär. Själva rummet är också fint, med en stor säng och så. Digitalkameraköpet har blivit uppskjutet till imorgon, men Marie har knäppt bilder på rummet och sådär med sin mobil. Sedan, efter lite lojt strosande i lobbyn, var det dags för frukost. Vi bestämde oss för buffé.

Oj.

Själva bufféinsläppet ligger i direkt anslutning till casinot, där man sprutar in syrgas tidigt på morgnarna för att folk ska piggna till och spela mera (!), med heltäckningsmatta och kristallkronor och sådär. Efter att ha betalat blir man visad av en servicedam till sitt bord, där man kan beställa dricka och annat som man kan tänkas behöva. Meny finns inte, för om det man vill ha att dricka inte finns på plats så kutar alltså servitören iväg till baren och hämtar. Sedan tar man en tallrik, och en skylt säger att det är förbjudet att ta på samma tallrik två gånger. Själva platsen där man tar maten är kanske sextio gånger tjugo meter med två stationer i mitten där det står två kockar och lagar omelett av ingredienser som du tagit själv från en lång radda. Det finns färsk frukt, bröd, färskost, fil, yoghurt, omelett, äggröra, bacon, korv och sådär. Och så finns det rostbiff, grillad kyckling, färsk lax, marinerad svamp osv för den som kanske vill ha mer brunchbetonat. Och så finns det stek, gryta, pannkakor, fattiga riddare, sylt, grädde, krabb-ben och olika såser, ifall det är mer som en lunch kanske. Och så en mongolian barbeque där man tar själv så grillar kocken, kinsesiskt, grillspett, en hel jävla hylla med olika kakor och grejor som var högre än vad jag är (och som du absolut inte kan hitta en lika stor på något konditori i örebro eller lundeller kanske ens i stockholm), och så bara fortsätter det i all oändlighet. En upplevelse av rang, måste jag säga! Det blev ju inte sämre av att vi drack mimosa (hälften apelsinjuice, hälften champagne) till, och att sagda dryckjom ingick... det är man ju inte precis van vid. Så jag är rätt så glad i hågen! Toaletterna var jättestora, och man behövde inte visa kvitto för att få gå in igen när man lämnat buffélokalen... jag vet inte, alla har ju hört tusen gånger att det är sådär stort och svulstigt, men jag vill inte sammanfatta som “helt otroligt” för det gör verkligen inte upplevelsen rättvisa. Jag är awe-struck inför buffén, man kunde liksom bara skratta högt i vantro när man såg den (och det gjorde vi),och då är den ändå ingenting mot den buffé som jag tjatat hål i huvudet på mina örebrovänner att jag ska gå på, den på Wynn. Mer det blir nog mer om den senare här i inlägget, eftersom jag skriver detta på förmiddagen men tänkte posta alltsammans ikväll. Sammanfattningvis; föreställ dig allt på ett bräde som du vill äta till frukost, brunch och/eller lunch samt vilket bakverk som helst till efterrätt och en drinkmeny som innehåller precis allt du kan tänka dig. Alltsammans vällagat, och väldigt flottigt.

Jag var just där. $12.95.
Det här blir nog inte så dumt... =)

Så där går vi på eftermiddagen, lugnt strosande, och vad får jag syn på? En Lamborghini Gallardo som står parkerad bredvid en Ferarri Maranello på en parkeringsplats! Bägge står det “hyr mig” på! Feting! Jag fattade direkt att jag inte skulle ha råd, och det hade jag inte heller ($1200 för gallardon exklusive försäkring i fem timmar, jotack), men bara tanken var god nog för en liten stund. Detta tilldrog sig då jag och Marie skulle ut och handla, vilket istället urartade till en tretimmarspromenad. Under vilken vi kom sisådär hundra meter från hotellet. Max. Det finns bara så otroligt mycket att se på och uppleva. Hotellen är sådana helhetsupplevelser, med barer och affärer, span och shower. Jag trodde att det skulle bli enformigt, men man tänker liksom inte på att man varit inne på samma ställe i en timme när man gjort fem olika grejor därinne. Det är inte ikea, precis...









Yoshi, om du hade varit här hade vi delat på en sådan här liten rackare i fem timmar. Det hade kostat 140 dollar var, och jag kommer att drömma om det inatt.

I Maries blogg så står det en del om vad vi såg, men en särskild liten paragraf måste tillägnas syrebaren! Där, inklämd på en ytteliten yta mellan trottoaren och en helt annan affär, finns alltså en disk och tre stycken massageapparet uppställda. Vid disken så står tre stycken prylar som ser ut lite som en automatisk popcornmaskin på bio, fast utan popcorn. (Den rådige inser här att “ett akvarium” hade varit en lika precis och mycket kortare beskrivning). Däri finns fem olika drinkar, typ “sex on the beach” och sådär, utmärkta med etiketter. Vad gör man här? Man sätter sig ned, trycker in en plastslang i näsan, betalar, och får sedan välja medelst knapptryckning vilken av dessa fem drinkar det ska bubbla syrgas genom och upp i nosen på en. På andra sidan är tre maskiner, som ser ut som ett solarium av genomskinlig plast. Där lägger man sin lekamen, fast det är som en sovsäck av plast däri så man aldrig kommer i kontakt med själva insidan. Sedan börjar den automatiskt att massera en med högtrycksvatten! Mycket märkligt såg det ut, och jag gillade inte tanken på att ligga och se utsatt ut mitt vid trottoaren, annars hade jag nog provat.

Mera negativt är att det står mexikaner, en del uppenbart drogpåverkade, och delar ut flyers med bilder på horor som man kan köpa på bordellerna utanför staden. Överallt. Det känns lite sjaskigt... nu är det dags för någon sorts apsen lunch (hon är typ sex på kvällen här nu), och sedan är det dags för mig att dricka någonting starkt... =)

Och en sak till! Jag pröjsade just 30 dollar för att ha internet här hela tiden, så nu kommer nog uppdateringarna mer frekvent. Skriv för all del kommentarer, om ni orkar.

Okej, här är alltså inlägget jag skrev på planen igår! Hittills är det astrevligt att vara här, men mer om det sedan!

The mission, should you choose to accept it, is to write something that Marie inte redan har writeat i sin blogg...

Det blev inte så nostalgiskt imorse som jag kanske hade väntat mig, mestadels tack vare ett tämligen försenat flygplan till London. Vi gick alltså upp vid halv tre på natten svensk tid, efter att ha gått och lagt oss halv elva samma natt svensk tid – tre timmars sömn, sen in i en bil och åka till malmö. Det var rätt så sugigt, men vi åkte igenom universums centrum (Lund, primat) och det skickade vågor av mysiga nöjdhetskänslor genom torson! Återkomsten stundar! Anyhoo. Därefter tåg till köpenhamns flygplats Kastrup, och let me tell you, om du någonsin behöver käka en god frukost klockan inte ett jävla dugg på morgonen så är det där du ska vara! Honungsmelon, fralla med ciabattakaraktär, två salamiskivor (som smakade precis som salami), två ostskivor (som smakade nästan som ost), hallonjuice, blodgrape och sylt! Och allt detta till det facila priset av 80 danska kronor per skaft! Det är så man kan undra ifall man är med i Ocean's eleven, och spelar casinot som blir rånat. Proffsig personal i snygga kläder står och tar alla ens pengar ifrån en, och man gillar det =)

Flygningen till London blev totalt ominnesvärd, vi fick inte sitta tillsammans och mina försök att sova demolerades en smula av det faktum att väggen jag lutade mitt huvud mot var allt, tillsammans med en halv decimeter luft, som skilde mitt öra från en så kallad jetmotor. Hörlurar med Finntroll i blev, som så ofta annars, lösningen.

Missade vi vår anslutning? Absolut. Blev vi ledsna för det? Svaret är ett rungande nja. Denna flight, mellan London och Chicago (där vi efter tre timmars väntetid flyger inrikes till Vegas), är nog den trevligaste jag varit på. Flygvärdarna är proffsiga, maten var god (!)... nej vänta, vi tar det där igen; Maten var god (!!!), bäbisen på raden framför säger inte ett pip utan är bara söt, och det vore lögn att säga att jag inte är småtankad på flygwhisky. Told ya! Jag skriver alltså detta på planet, och det lär väl postas tillsammans med en uppdatering så fort vi nått hotellet. Tills dess, en liten lista på saker som varit positiva hittills;

• Lunchen på Heathrow – tortelloni i svampsås tillagad av italienare! Jag spillde öl på hela mig själv, men det var gott!

• Joyce! Denna fantastiska, storvuxna, högljudda jamaicanska kvinna (med tillhörande dialekt!) som stötte VÅLDSAMT på mig och min far (mest min far, som svarade med samma mynt) medan hon sålde oss havannacigarrer i heathrows taxfree, skrattade, bullrade och var allmänt voodoo tar hem alla priser, alla kategorier! Det gick inte att få stopp på henne! Hon babblade loss, charmade oss, tog oss med storm helt enkelt! Vi fick tillochmed provsmaka 40-årig whiskey! Gratis! Taxfree voodoo lady, you rock!

• Jag har sett västernfilmen som går på planet fyra gånger. 3:10 to Yuma med Christian Bale, Russell Crowe och Peter Fonda. Fett med pangpang!

Över och ut, för tillfället svävande ovanför Canada någonstans.

UPDATE: På västra fronten intet nytt. Jag är bara alldeles för trött, pappa är alldeles för full, och ungen bakom (nu på planet mellan Chicago och Las Vegas) skriker hela tiden... ett plus till hans kristna pappa som verkar vara fantastisk på alla sätt, i och för sig (detta tålamod!), men ett stort minus till ungen. Har sett många roliga amerikaner. Tullvakten var otrevlig utav helvete, och ärligt talat har trenden med otrevligt servicefolk hittills hållt i sig. Det var en skarp brytpunkt mellan de brittiska värdinnorna på flighten över atlanten och de amerikanska värdfolken man har att göra med nu, kan jag säga.

--------------------------------------

Dessa skrev jag alltså igår. Nu sitter jag på söndagsmorgonen (lokal tid) och tittar ut över the strip, med soluppgången hägrandes bakom bergen därborta i öknen (Marie har tagit bilder). Prio ett för idag blir att handla en digitalkamera, så att det kan följa med lite mer eller mindre spännande bilder till inläggen framövers! Nästa inlägg planerar jag att skriva någon gång ikväll, när jag faktiskt har varit med om lite grejor; hittills har vi bara ätit mackor på subway, och det är inte så spännande... lite godare än i sverige, lika dyrt.

Jag återkommer!

Dag minus ett

Awright, mic check! One two one two! Viva Las Vegas, alltså - men först Viva Las Tenta. Klockan två så väntar ett papper fullt med ekvationer på, och jag har väl... jag har väl pluggat någonting kanske, men det blir ju inte godkänt detta. En märklig mängd opepp har kommit över mig, vilket resulterade i att jag inte ens packade klart mina väskor igårkväll. Las Vegas liksom, vad ska jag göra där? Denna blasitud lär, precis som andra försök från mitt undermedvetna att vara "coolt" och "hippt", gå över med någon sorts stor smäll i vilken reseentusiasmen översköljer mig med våldsam kraft och får mig att knäppa kort på flygplansterminaler och mina väskor. Varför? Jo...

Ikväll ska vi åka hem till min far, där vi ska sova en kort liten natt i en våningssäng i samma rum som en polsk golvläggare som vi inte känner. Och sedan kommer vi att behöva vakna vid... fyra? Då kommer alla associationer från när jag var barn och åkte till Polen att komma upp till ytan likt ett färdigkokt ben i en simmig gryta och blåsa dessa tjugo år gamla spänningskänslor över mig likt... Moby Dick! Vakna i mörkret, åka bil med en halvsovande pappa i framsätet som pratar polska med någon lakej, slussas genom incheckningar och sedan inte kunna sova för att det fortfarande, vid tjugofem års ålder, är så himla spännande att titta ut genom fönstret på en bläckblå och av morgonpendlares billjus stjärnbeströdd liten jord medan planet lyfter. Jag kommer att bli nio år gammal igen, och vara på väg till Polen med pappa, och om ni tror att jag inte kommer att uppleva känslorubbning inför att åka till en ny spännande plats när jag är morgontrött utav helvete och sitter och glor ut i natten med dödsmetall i lurarna med lite whisky i glaset och flygmacka i magen, ja då jävlar tror ni fel. Hmm, nu peppade jag upp mig själv en smula...

Nu måste jag fixa och dona, sen blir det tenta, sen åka till skåne, och jag lär inte orka skriva imorgon... så, catch you on the flipside! Of the Atlantic, haha! (Det blir typ om sex dagar klockan tjugonio på natten svensk tid bara för att skitjorden ska hålla på och snurra så jävligt medan jag är ute och flyger...)