Did i just do that?

Hihi, jetlaggen har inte riktigt släppt än. Vaknade halv sex på morgonen lokal tid, vilket är en drastisk förbättring från gårdagens svamliga jetlagdrömmar klockan halv tre, men det är inte riktigt dags att gå upp än. Vad gör man? Bloggar lite =)

Gårdagens avslut har jagat mig som en skrattande sedeltuggande lieman med köttmagerabies. Se, jag och Marie ville gå och se Luxor (en fet, kolsvart cyberpyramid i svart glas med världens avgjort starkaste lampa (100 000w eller något) med en stor sfinx framför) samt hajarna på Mandalay Bay (det var stängt, går dit idag). Därför tänkte vi att vi kan ju äta på Mandalay Bay också, visst, det verkar dyrt, men de har säkert någonting i vår prisklass?
Jotack.
När vi väl var där var det ju inte riktigt ett alternativ att gå därifrån bara för att det var dyrt, och... det var det. Marie tog det billigaste på menyn, vilket bara snodde henne på 50 dollares inklusive öl. Jag tog också tämligen billig mat.
För 90 dollar.
En härlig, hängd entrecôte med shalloten- och potatiskakor med vispad "Créme Fraiche Scallion"... mycket mör, fantastiskt stekt. Säkert värd sina 57 kosetas. Det jag inte begrep vid tillfället, men som skulle bli plågsamt uppenbart för mig strax därefter, var att om man ätit champagnefrukost i gryningen, sedan inte ätit någonting fram tills klockan halv tio på kvällen medans man sprungit runt som en galning och tittat på grejor, då är det inte jättesmart att trycka i sig halvruttet kött med vispat smör (vilket är vad Créme Fraiche Scallion består av, vispat smör med örtsalt) i hundra kilometer i timmen. Tre tuggor fick jag i mig, sedan kom kräkkänslorna med våldsam kraft och jag fick nöja mig med att sitta och titta på min 600-kronors middag och må illa. Jag kan säga att det inte är jättekul att decimera sin reskassa på dylikt sätt och sedan komma ihåg maten som kräkäcklig, för det gör åtminstone jag när jag äter något som får mig att må illa... jag har med mig köttbiten i en doggybag dock, ska se om jag får i mig den sen ändå. Jag tänker med karakteristisk tjurskallighet vägra att inte äta den, om jag så dör på kuppen!

Drömde om Bimpa inatt. Freaky.

Emelie har frågat hur folket är på plats, och svaret blir att det är väldigt olika men de är aldrig neutrala. Jag närmar mig främlingar med viss försiktighet och skepsis, för de kan vara alltifrån helt vansinnigt inrutade i sitt eget tänkande till hur schyssta som helst. Tjejen på Harley-Davidson Store var astrevlig, tyckte att det var häftigt att vi var européer och gav oss biljetter med gratis inträde till en bar där tjejer får gratis shots hela natten, medans en tuttopererad brud i skimpig klänning (två slipsar och en kökshanduk) tog illa upp för att jag gick före henne in på toaletten bara för att jag var före henne i kön. Killen som stirrade spännigt och argt på mig inne på NY, NY av okänd anledning, men som trots sina 120 kilo football-kropp inte var särskilt läskig (pga plockade ögonbryn) var också obehaglig.

Football, ja! Jag kollade lite på sagda sport på tv igår (jag gillar football), och det visar sig att jag i min okunskap kollade in semifinalen till super bowl som ALLA såg och pratar om, så jag kan vara med i samtalen även inne på sportavdelningarna. Charmerande =) Jag ska ta en bild på sportsbettingväggarna någon gång idag också. 16 videoskärmar med olika sporter och en vägg som ser ut som arrivals-listan på stockholms central med bara odds som uppdateras en gång i minuten.

Avslutningsvis denna morgon så vänder jag mig mot alla er som fastnat vid det första inlägget, och som kanske undrar något i stil med "Om de billigaste rätterna kostade 600 kronor, vad var dyrt?"
Jag bestämmer att det finns sådana människor, och att alla läser min blogg med stort intresse och inlevelse. Jag vänder mig alltså till er, kära vänner, som undrar hur dyrt det kan bli på en restaurang på bottenvåningen som saknar slipstvång! För er kan jag tala om att det finns en japansk köttko-ras som heter Kobe. Den växer upp i harmoni med folk som spelar harpa för den på morgnarna, får bara utvalt foder och masseras för att de ska slappna av. Jag antar att de begår sepukku istället för att slaktas också. Vill man ha 200 gram entrcôte från ett sådant härligt exempel på samuraisk boskapstradition får man pynta (jag tvekar för att skriva det), trumvirvel;
$195, och då får man ingen dricka eller potatis.

Idag äter jag fanimig på Wendy's.